Fram och tillbaka

Loggade in här av en ren slump och upptäckte att jag inte skrivit sedan 2013, då utbrändheten slog till och jag var sjukskriven i några månader.

Det lustiga, och samtidigt sorgliga i kråksången är att även om det gått sex år, så står jag delvis kvar och stampar. Drabbas fortfarande av yrsel, förvirring, glömmer fortfarande ord, tappar tråden. Bara att titta på skärmar är ansträngande.

Tror min hjärna behöver semester. Andas. Släppa allt vad skärmar heter och ta det lugnt. Problemet är att jag inte hinner.... då får jag ingen semester i sommar.

Vad gör man?

Bakåt eller framåt?

Jag vet inte om det går framåt. Har ingen aning. För så fort som jag känner att jag tar steg framåt, så backar jag igen. Några dagar solsken, ork och kraft - sedan stress, ångest och skakningar igen. Inget jättestort, men tillräckligt för att förlama mig - åtminstone delvis.

För att orka jobba de där timmarna så behöver jag vila när ångesten sitter i bröstet. Att vara på jobbet de där dagarna är ansträngande, det är folk överallt och jag känner mig... iakttagen. Jag behöver vila efter det.

Om jag hade vetat för femton år sedan att jag fortfarande skulle kämpa med det här... vad hade jag tänkt då? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. 

Förresten!

För övrigt vill jag tillägga att det faktum att den här bloggen verkar ha blivit någon sorts depressions/utbrändhetsblogg känns tråkigt. För jag VILL inte vara sån, jag VILL inte att mitt liv ska domineras av det faktum att jag inte orkar och klarar mer än vad jag gör just nu.

Jag vill ju vara jag. Hela jag. Inte bara den utmattade delen. 

En bortkollrad hjärna

Jag har backat. Jag trodde det gick bra, trodde jag mådde betydligt bättre och att det mesta var frid och fröjd och att det bara handlade om att vila ut lite - men ack så fel jag hade.

Det behövdes inte mer än att ha 1-2 saker inbokade på en dag, så kraschade jag igen. Och då var det ändå rätt roliga saker, sånt som jag själv tycker om att göra. Nedstämdheten kom tillbaka, ångestattackerna kom tillbaka och hjärnan verkar ha tagit semester. Jag minns ingenting, känner mig konstant stressad, kan inte tänka, kan inte få fram vad jag menar, kan inte fokusera någon stund, tappar tråden när jag pratar och... ja. Hela hjärnan känns överhettad och bortkollrad.

Så jag läser om samma sida flera gånger i boken, börjar med något därhemma men glömmer bort halvvägs vad jag höll på med och börjar med något annat istället. Går upp på övervåningen för att hämta något, men minns inte vad. Försöker få något gjort, men inget funkar riktigt.

Det slutar oftast med att jag lägger mig i hammocken eller ute på gräset och bara är.

Just nu går inte så mycket annat. 

Tvivel

Jag tänker ofta på det. Att ge upp. Bara försvinna. Det känns som att det som är jag är så insignifikant och ointressant att ingen bryr sig. Och om ingen bryr sig, varför ska jag då kämpa?

Det är när ensamheten sköljer över mig som de här tankarna kommer. Jag känner inte något människovärde eller egenvärde i mig. Jag fyller ingen plats. Är inget särskilt. För de allra flesta i min närhet är jag bara någon i periferin. Ingen viktig. 

Så varför då kämpa?

Jakten på något annat

Jag surfade in på Adlibris webb ikväll, och tog mig en titt på de 100 populäraste böckerna just nu. Jag gillar att kolla in topplistorna, se vad andra läser, vad andra tycker om och vad som kanske är på väg upp. Listorna med nya böcker är också trevliga. Men den här gången blev jag lite... ja, ledsen faktiskt.

För av de 100 böckerna på topplistan så handlade så många om att skaffa sig ett annat liv. Man ska träna, ha ett perfekt liv, gå ner i vikt med LCHF, äta mindre socker, äta snabba middagar och ha lyckade sommarfester. Komma i form som nybliven mamma. Få ett perfekt löpsteg.

Varför jagar vi alltid något annat? Varför kan vi aldrig vara nöjda med dem vi är, vara nöjda med de liv vi har även om vi varken är entreprenörer eller VD'ar eller bäst på något?

Samtidigt var det ganska välgörande att se att den bok som var mest populär av alla var "Tyst : de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns" - en bok som handlar om att även människor som inte söker rampljuset och vill höras och synas också har stora värden. Att det kan vara välgörande att stänga av, att man får tid för annat när man inte söker efter bekräftelser eller vill prata och umgås jämt. Som kreativitet. Skapande. Att få något gjort.

Jag vet inte, men jag trivs som bäst då jag är nöjd. Då jag har tid över för tankar och reflektion, och då jag stannar upp och njuter av det liv jag har nu. 

You've got mail

Jag gillar filmer som är tänkvärda och vänliga. Som är jordnära, finurliga och som får en att tänka. En sådan film, som även råkar vara min favoritfilm, är You've got mail - en romantisk komedi från 1998. Hur den kan vara relevant idag (när den till på köpet har med internet som en ingrediens i storyn) kan man ju fråga sig, men den är full av små finurliga tankar och repliker som jag bara älskar.

Som exempelvis följande:

"Sometimes I wonder about my life. I lead a small life - well, valuable, but small - and sometimes I wonder, do I do it because I like it, or because I haven't been brave? So much of what I see reminds me of something I read in a book, when shouldn't it be the other way around? I don't really want an answer. I just want to send this cosmic question out into the void. So good night, dear void."

eller:

"The whole purpose of places like Starbucks is for people with no decision-making ability whatsoever to make six decisions just to buy one cup of coffee. Short, tall, light, dark, caf, decaf, low-fat, non-fat, etc. So people who don't know what the hell they're doing or who on earth they are can, for only $2.95, get not just a cup of coffee but an absolutely defining sense of self: Tall! Decaf! Cappuccino!"

Förutom det, så har den dessutom fina bilder och scener från New York och är bara sådär smårolig och oemotståndlig som filmer gjorda i slutet på 90talet bara kan vara. 

Ett steg närmare

Det går framåt. Det gör det. Tittar man på mig snabbt, ytligt, kan man tro att allt är bra. Jag pysslar i trädgården. Läser. Grejar hemma. Tar en promenad. 

Samtidigt vet jag ju att det finns där. Stressen, och nedstämdheten i form av en tung klump i hjärtat och magen som håller mig tillbaka. Ibland rusar den fram, påminner mig om sin existens och påpekar högst handgripligt att jag måste ta det lugnt. 

Annars kommer ångesten, tröttheten, tårarna, ledsenheten. 

Men jag försöker hålla det på avstånd, inte gräva ner mig utan försöker sysselsätta mig sådär lagom med bra saker. Saker som ger kraft och styrka. Sånt jag mår bra av. 

För jag tänker att jag kan vila i mina små aktiviteter, vila utan att passiviseras helt. Träna på att vara igång, utan att pressa mig. 

Det får vara min väg framåt. 

Sömn

Jag har svårt att sova. Eller snarare svårt att somna - har jag väl somnat sover jag nämligen som en stock. Och sömn är, som bekant, en väldigt viktig del i att bli frisk från en sådan här krasch. Enligt min läkare finns det tom teorier om att sömn kan bota depressioner.

Så efter några nätter där jag sovit allt ifrån 12-15 timmar per natt (när jag väl somnat)  försöker jag nu gå upp tidigt, så att sömnen skall komma naturligt på kvällarna. Det är dock inte så lätt, när man sovit till efter 12.00 flera dagar i rad (första natten vaknade jag kl 15.15, efter 15 timmars sömn...). Jag tog en mjukstart, och ställde klockan på 10.00 idag. Somnade nämligen runt 01.30 inatt, så jag behövde sova ut men samtidigt inte sova för mycket.

I övrigt känns det som tidigare. Jag känner mig låg, som om någon slängt en filt över mig. Sitter inte och gråter konstant (längre), men är samtidigt inte mitt gamla vanliga jag. Jag ältar fortfarande, oroas, tänker. Jag gör saker hemma, men varje sak tar på krafterna. Är tröttare än normalt. Känner av fysiska symptom.

Det känns som att det kan bli en lång väg tillbaka.

Motto

Mitt motto och/eller mantra just nu kan nog enklast sammanfattas i denna bild:

Krasch boom bang

Jag kraschade. Efter en lång höst, vinter, vår där pressen och stressen på jobbet varit konstant, efter att ha signalerat till cheferna om att det är för mycket gång på gång, så kraschade jag.

För jag vet inte vad man ska kalla det annars, förutom att krascha. Det var i söndags, vi var på väg till mina föräldrar och stannade till vid ett köpcentrum på vägen. Jag gick in i en klädaffär, skulle prova ett plagg jag ville köpa. Men det satt inte så bra, passade inte min kroppsform.

Då kraschade jag. Började storgråta i bilen, först över att plagget inte passade, sen över jobbet, stressen, pressen, hur jag känner mig jagad dygnet runt och hur ångesten sitter i bröstet varje dag på jobbet. Hur jag älskar, älskar mina arbetsuppgifter, älskar att möta människor och få vara ett stöd på vägen framåt. Men att allt runt omkring - arbetsbelastning, stort inflöde, krav - äter på mig. Man orkar hålla det på avstånd ett tag, orkar balansera kraven, men till slut kraschar man och då störtar allt in över en.

Jag gick till jobbet på måndagen. Ångesten i bröstet, jag kände mig inte bra. När jag kom hem kom tårarna igen, känslan av fullständig trötthet, fullständig utmattning. Jag Orkade Inte En Sak Till. Orkade ingenting.

Nu är jag sjukskriven de närmaste 3,5 veckorna. En knapp månad där jag ska få tid att skrapa ihop de delar av mig själv som finns kvar. Fortsätta sova, jag sover 12-13-14-15 timmar per natt. Försöka upprätthålla någon sorts vardag. Göra sådant jag mår bra av. Återhämta mig.

Börja ta de där små stegen tillbaka.

Eurovision Song Contest

Såhär skulle resultatet i Eurovision Song Contest sett ut om jag fått bestämma:

1. Margaret Berger - I feed you my Love, Norge





2. Amandine Bourgeois - L'enfer Et Moi, Frankrike




3. Emmelie de Forest - Only Teardrops, Danmark




4. Birgit - Et Uus Saaks Algose, Estland




5. Anouk - Birds, Holland


...men nu fick inte jag bestämma, så då vann Emmelie de Forest och Danmark istället. Men inte är jag ledsen för det, låten är bra och tjejen är duktig. 

Ding, dong, the witch is dead!

Ni kanske har läst det, ni med. Att några personer i Storbritannien fått för sig att använda den fantastiska låten "Ding, dong, the witch is dead" från Trollkarlen från Oz som ett sätt att fira att Margaret Thatcher har avlidit.

Detta är givetvis väldigt smaklöst, och befängt. Hur illa man än tyckt om någon under dess livstid, finns det ju gränser för vad som är berättigat att göra efter dess död. Trots allt har vi alla varit någons älskade barn. Någons vän, kamrat, bästa kompis. Någons flickvän, pojkvän, mor eller far. Det finns ingen som enbart gjort onda gärningar under sitt liv - och heller inte någon som bara gjort onda gärningar.

För att återvända till "Ding, dong, the witch is dead" och Trollkareln från Oz, så tänkte jag här visa på ett pedagogiskt sätt vad som skiljer Margaret Thatcher från The Wicked Witch of the East:

.	Margaret Thatcher:	The wicked witch of the east:
Bostadsort:	Storbritannien	Oz
Yrke:	Premiärminister	Häxa
Hudfärg:	Ljus hudfärgad	Grön
Styrde över:	Storbrittanniens folk	The munchkins
Klädval:	Dräkt och handväska	Rubinskor (ruby slippers)
Avled hur:	Stroke	Fick ett hus tappat på sig

Ni ser?! De är inte alls lika. Men låten är lika bra, oavsett:

Paus

Har ni märkt? Jag gav upp. 100 blogginlägg, ett per dag, blev lite för mycket press och för lite innehåll för att fullfölja. Så jag tog en paus. Avbröt.

Kanske är det dags att avbryta pausen nu. 

#25: 60 frågor

Sextio frågor stulna från Mymlan och Andreas. Here we go:

1. Hur gammal är du?

33. Född 1979.

2. Hur gammal känner du dig?

33.

3. Vad har du gjort i dag?

Varit hemma. Slapp-semester, innefattandes tvätt, städning, klappande av katter, disk, vädra sängkläder. Sånt.

4. Vilken film såg du senast?

Äuh... halva "Ciderhusreglerna" på tv.

5. Vem ringde du senast?

Sambon.

6. Är du besatt av någonting?

Jag är en allmän nörd, så jag blir besatt av många saker hela tiden.

7. Är du rädd för blod?

Nej.

8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu?

Sovrummet som är rätt nyligen omtapetserat.

9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet i Sverige?

Ja? Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt, Ingvar Carlsson, Olof Palme, Göran Persson. Vill du höra fler?

10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga?

Men snälla!

11. Vilken färg är dominerande i din garderob?

Svart. Men jag jobbar på att införa mer färg.

12. När vaknade du i dag?

Sent. Faktiskt så sent att jag knappt vågar skriva det...

13. Vilken är din favorithögtid?

Julen. Eller midsommar. Fast jag är dålig på att fira högtider.

14. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu?

Egypten.

15. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till?

Det finns väl ett antal fula tågstationer och sånt som inte var någon höjdare.

16. Hur vill du tillbringa din pension?

I min egna, stora trädgård.

17. Vad lyssnar du på just nu?

En sovande katt.

18. Har du någon gång brutit ett ben?

Ja, benen i höger vrist.

19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl?

Apelsinjuice, smör, ost, frukt, choklad.

20. Vem är din favoritkändis?

Favoritkändis? Märklig fråga. Inom vad? Just nu, i Mellotider: Christer Björkman.

21. Vad är du på för humör just nu?

Lite lagom lugn och tillfreds med livet.

22. Vilka världsdelar har du varit i?

Europa och Afrika.

23. Snarkar du?

Jo. Fast jag hör det inte själv.

24. Vilka yrken har du provat på?

Många, bland annat restaurangbiträde, cafebiträde, telefonsäljare och markarbetare.

25. Hur går du helst klädd?

Svarta strechbyxor och en tshirt.

26. Vilket stjärntecken är du född i?

Jungfru.

27. Vilket är ditt favoritgodis?

Choklad.

28. Vad sa du senast?

"Jag går in i sovrummet och läser ett tag. Hojta när vi ska börja med maten" till min jobbande sambo.

29. Vilket var ditt bästa ämne i skolan?

Svenska och religion.

30. Vad har du på dig just nu?

Nämnda strechbyxor och en tshirt.

31. Vilken är din favoritaffär?

Eh... vet inte om jag har någon längre. Jo, Plantagen och Blomsterlandet!

32. Vad har du för storlek i kläder?

Plus size. Räcker så.

33. Vad har du i dina fickor?

Det är inga fickor på de här byxorna... men om jag har fickor ligger oftast mobiltelefonen däri.

34. Vad köpte du senast?

Mat.

35. Hur många gånger har du flyttat?

Elva. 

36. Om du var fast ensam på en öde ö, vilka tre saker skulle du ta med?

Telefon, baddräkt och sololja. Ringa efter hjälp och sen bada och sola i väntan på räddningsteam.

37. Är du morgon- eller kvällsmänniska?

Kvällsmänniska. Hatar morgnar.

38. Senaste filmen du såg på bio?

Oj, minns inte.

39. Har du blivit sydd någon gång?

Ja, nämnda brutna vrist exempelvis.

40. Har du någon gång badat naken utomhus?

Självklart!

41. Vad åt du till frukost?

Smörgås med ost och gurka.

42. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan?

Jag bodde i samma stad, jobbade .

43. Har du någon gång åkt dit för fortkörning?

Nej.

44. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?

Min sambo <3

45. Vart lägger du din mobiltelefon när du sover?

På nattduksbordet, där den laddas.

46. Vad var det sista du åt?

Frukost.

47. Vem är världens vackraste kvinna?

Beyonce.

48. Är du blyg?

Njäe. Inte direkt.

49. Vilken var den sista konserten du var på?

Alltså, mitt minne... herregud. Jomen, det måste ha varit Veronica Maggio!

50. Vad heter du i andranamn?

Den frågan utgår eftersom jag försöker vara anonym här.

51. Har du varit med om en bilolycka?

Ja, tre-fyra stycken tror jag.

52. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet?

Nej, inget som jag kan komma på.

53. Vilken är den roligaste träningsformen?

Promenad i skog och mark.

54. Har du några husdjur?

Katter!

55. Vill du gifta dig?

Ja... om det är med min nuvarande sambo.

56. Var växte dina föräldrar upp?

Pass.

57. Har du någon gång ringt polisen?

Ja, flera gånger - angående hot, upphittade saker och sånt.

58. Har du svenskt ursprung?

Det kan man väl säga kanske, beroende på hur långt bak man tittar.

59. Har du, eller har haft, något smeknamn?

Flera. Inget som jag gillade.

60. Vilka är dina största svagheter?

Att jag tycker det är så gott med mat, och så trist att träna.