Jag vet inte om det går framåt. Har ingen aning. För så fort som jag känner att jag tar steg framåt, så backar jag igen. Några dagar solsken, ork och kraft - sedan stress, ångest och skakningar igen. Inget jättestort, men tillräckligt för att förlama mig - åtminstone delvis.
För att orka jobba de där timmarna så behöver jag vila när ångesten sitter i bröstet. Att vara på jobbet de där dagarna är ansträngande, det är folk överallt och jag känner mig... iakttagen. Jag behöver vila efter det.
Om jag hade vetat för femton år sedan att jag fortfarande skulle kämpa med det här... vad hade jag tänkt då? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
För att orka jobba de där timmarna så behöver jag vila när ångesten sitter i bröstet. Att vara på jobbet de där dagarna är ansträngande, det är folk överallt och jag känner mig... iakttagen. Jag behöver vila efter det.
Om jag hade vetat för femton år sedan att jag fortfarande skulle kämpa med det här... vad hade jag tänkt då? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar