Jag har aldrig förstått sport. Aldrig förstått tjusningen.
Ellerjo, kanske - när jag gick på lågstadiet var jag ganska duktig på fotboll. Jag spelade back, och tog det som en personlig utmaning att de där motståndarna i andra laget aldrig ens skulle få chansen att göra mål. Alltså gick jag på med en beslutsamhet som kanske var lite ovanlig för en sju-åttaårig tjej. Jag minns att jag fick vara en i laget, att de andra räknade med mig och tyckte jag var duktig. Det var en härlig känsla.
Men så kom det där som komplicerar saker och ting - det sociala spelet. De andra i laget var "mycket coolare" än jag, och det var inte alls säkert att de var lika snälla i skolan som på planen. Jag tappade lusten, för varför skulle jag kämpa för de andras skull på planen när de inte kämpade för mig utanför planen? Allt det där jag gillade - sammanhållningen, kamraterna - var ju bara falskt. Varför ens bry sig?
Sedan dess har jag varit oförstående för sport. Jag förstår inte hur folk kan dras in i sport, hur de kan engagera sig så för vem som vinner och vem som förlorar. Jag förstår inte hur man kan gå "all in" och bara sugas in i den där supporterkulturen. Hur det kan vara så accepteras att skrika, svära och till och med bråka med andra bara för att två lag spelar en match. Det är ju bara ett spel?
Än mer obegripliga är de våldsamma sporterna. Att det är okej att tacklas, ruffas, knuffas och slåss i kampen om den där bollen eller pucken eller vad det nu är. Eller att boxning - dvs misshandel (typ) - räknas som sport. Att det ska vara någon sorts underhållning. Borde inte sporten vara fri från våld? På samma sätt som man pratar om att sport borde vara fri från alkohol? Eller?
Vi ska inte ens tala om professionella sportutövare och deras löner. Hur är det möjligt att någon som är bra på att sparka på en boll eller skjuta med en puck tjänar mer än någon som styr ett land?! Jag förstår verkligen inte. Obegripligt.
Nu finns det massor med andra saker jag tycker om istället; musik, konst, litteratur, natur, trädgård, djur och annat. Så det går ingen nöd på mig (annat när mina favorittvprogram ställs in pga någon sporthändelse).
Men i ärlighetens namn: sport? Nä. Inte min grej.
Ellerjo, kanske - när jag gick på lågstadiet var jag ganska duktig på fotboll. Jag spelade back, och tog det som en personlig utmaning att de där motståndarna i andra laget aldrig ens skulle få chansen att göra mål. Alltså gick jag på med en beslutsamhet som kanske var lite ovanlig för en sju-åttaårig tjej. Jag minns att jag fick vara en i laget, att de andra räknade med mig och tyckte jag var duktig. Det var en härlig känsla.
Men så kom det där som komplicerar saker och ting - det sociala spelet. De andra i laget var "mycket coolare" än jag, och det var inte alls säkert att de var lika snälla i skolan som på planen. Jag tappade lusten, för varför skulle jag kämpa för de andras skull på planen när de inte kämpade för mig utanför planen? Allt det där jag gillade - sammanhållningen, kamraterna - var ju bara falskt. Varför ens bry sig?
Sedan dess har jag varit oförstående för sport. Jag förstår inte hur folk kan dras in i sport, hur de kan engagera sig så för vem som vinner och vem som förlorar. Jag förstår inte hur man kan gå "all in" och bara sugas in i den där supporterkulturen. Hur det kan vara så accepteras att skrika, svära och till och med bråka med andra bara för att två lag spelar en match. Det är ju bara ett spel?
Än mer obegripliga är de våldsamma sporterna. Att det är okej att tacklas, ruffas, knuffas och slåss i kampen om den där bollen eller pucken eller vad det nu är. Eller att boxning - dvs misshandel (typ) - räknas som sport. Att det ska vara någon sorts underhållning. Borde inte sporten vara fri från våld? På samma sätt som man pratar om att sport borde vara fri från alkohol? Eller?
Vi ska inte ens tala om professionella sportutövare och deras löner. Hur är det möjligt att någon som är bra på att sparka på en boll eller skjuta med en puck tjänar mer än någon som styr ett land?! Jag förstår verkligen inte. Obegripligt.
Nu finns det massor med andra saker jag tycker om istället; musik, konst, litteratur, natur, trädgård, djur och annat. Så det går ingen nöd på mig (annat när mina favorittvprogram ställs in pga någon sporthändelse).
Men i ärlighetens namn: sport? Nä. Inte min grej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar