Ibland undrar jag vad vi egentligen håller på med.
Ja, vi människor.
Vi jobbar och sliter och gör allt vi kan för att få våra liv att gå ihop. Vi sträcker oss allt vad vi kan, försöker vara så flexibla och så mångsidiga som vi bara kan. Vi kämpar oss igenom minst 12 års studier, många av oss mer än så. Tar varje prov och läxa på allvar. Efter studierna kastar vi oss ut i arbetslivet, tar de jobb vi kan få, jobbar kvällar och helger och vid behov. Efter ett tag ser vi det där eftertraktade hägra vid horisonten; heltidsjobbet.
Egentligen blir pusslandet än värre då, när man jobbar heltid. Hemmet, kanske barn, fritidsaktiviteter, men jobbet tar mycket, för att inte säga all, energi. Man ger allt på jobbet, vill stiga i graderna och i lön och göra ett bra jobb. Vara en omtyckt kollega och medarbetare. Samtidigt vill man ha ett vackert hem där man trivs, kanske renovera lite, en trädgård att koppla av i eller en fin lägenhet. Man vill skaffa barn och ge dem en trygg och varm uppväxt. Man vill hinna med att träna, sköta sig själv, sin kropp och sin hälsa. Kanske ägna sig åt sina fritidsintressen - oavsett om det är sport, kultur, natur, djur eller något annat. Och mitt i allt detta kommer vi själva i kläm.
Varför gör vi såhär mot oss själva? Varför sträcker vi oss så tunna att vi nästan går av i strävan efter att räcka till på alla plan?
Jag har själv börjat ifrågasätta om jag verkligen vill leva såhär. Om det är värt det att kämpa, ligga sömnlös på nätterna, vara stressad och känna att jag inte hinner med, minst av allt mig själv. Att jag inte lever det liv jag vill leva, utan ett liv jag bara tagit mig an och tagit för givet att det ska se ut på det här sättet.
Tyvärr har jag inga svar. Tankarna kommer fortsätta snurra kring detta, var så säkra.
Ja, vi människor.
Vi jobbar och sliter och gör allt vi kan för att få våra liv att gå ihop. Vi sträcker oss allt vad vi kan, försöker vara så flexibla och så mångsidiga som vi bara kan. Vi kämpar oss igenom minst 12 års studier, många av oss mer än så. Tar varje prov och läxa på allvar. Efter studierna kastar vi oss ut i arbetslivet, tar de jobb vi kan få, jobbar kvällar och helger och vid behov. Efter ett tag ser vi det där eftertraktade hägra vid horisonten; heltidsjobbet.
Egentligen blir pusslandet än värre då, när man jobbar heltid. Hemmet, kanske barn, fritidsaktiviteter, men jobbet tar mycket, för att inte säga all, energi. Man ger allt på jobbet, vill stiga i graderna och i lön och göra ett bra jobb. Vara en omtyckt kollega och medarbetare. Samtidigt vill man ha ett vackert hem där man trivs, kanske renovera lite, en trädgård att koppla av i eller en fin lägenhet. Man vill skaffa barn och ge dem en trygg och varm uppväxt. Man vill hinna med att träna, sköta sig själv, sin kropp och sin hälsa. Kanske ägna sig åt sina fritidsintressen - oavsett om det är sport, kultur, natur, djur eller något annat. Och mitt i allt detta kommer vi själva i kläm.
Varför gör vi såhär mot oss själva? Varför sträcker vi oss så tunna att vi nästan går av i strävan efter att räcka till på alla plan?
Jag har själv börjat ifrågasätta om jag verkligen vill leva såhär. Om det är värt det att kämpa, ligga sömnlös på nätterna, vara stressad och känna att jag inte hinner med, minst av allt mig själv. Att jag inte lever det liv jag vill leva, utan ett liv jag bara tagit mig an och tagit för givet att det ska se ut på det här sättet.
Tyvärr har jag inga svar. Tankarna kommer fortsätta snurra kring detta, var så säkra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar