Det är när ensamheten sköljer över mig som de här tankarna kommer. Jag känner inte något människovärde eller egenvärde i mig. Jag fyller ingen plats. Är inget särskilt. För de allra flesta i min närhet är jag bara någon i periferin. Ingen viktig.
Så varför då kämpa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar