Jag kraschade. Efter en lång höst, vinter, vår där pressen och stressen på jobbet varit konstant, efter att ha signalerat till cheferna om att det är för mycket gång på gång, så kraschade jag.
För jag vet inte vad man ska kalla det annars, förutom att krascha. Det var i söndags, vi var på väg till mina föräldrar och stannade till vid ett köpcentrum på vägen. Jag gick in i en klädaffär, skulle prova ett plagg jag ville köpa. Men det satt inte så bra, passade inte min kroppsform.
Då kraschade jag. Började storgråta i bilen, först över att plagget inte passade, sen över jobbet, stressen, pressen, hur jag känner mig jagad dygnet runt och hur ångesten sitter i bröstet varje dag på jobbet. Hur jag älskar, älskar mina arbetsuppgifter, älskar att möta människor och få vara ett stöd på vägen framåt. Men att allt runt omkring - arbetsbelastning, stort inflöde, krav - äter på mig. Man orkar hålla det på avstånd ett tag, orkar balansera kraven, men till slut kraschar man och då störtar allt in över en.
Jag gick till jobbet på måndagen. Ångesten i bröstet, jag kände mig inte bra. När jag kom hem kom tårarna igen, känslan av fullständig trötthet, fullständig utmattning. Jag Orkade Inte En Sak Till. Orkade ingenting.
Nu är jag sjukskriven de närmaste 3,5 veckorna. En knapp månad där jag ska få tid att skrapa ihop de delar av mig själv som finns kvar. Fortsätta sova, jag sover 12-13-14-15 timmar per natt. Försöka upprätthålla någon sorts vardag. Göra sådant jag mår bra av. Återhämta mig.
Börja ta de där små stegen tillbaka.
För jag vet inte vad man ska kalla det annars, förutom att krascha. Det var i söndags, vi var på väg till mina föräldrar och stannade till vid ett köpcentrum på vägen. Jag gick in i en klädaffär, skulle prova ett plagg jag ville köpa. Men det satt inte så bra, passade inte min kroppsform.
Då kraschade jag. Började storgråta i bilen, först över att plagget inte passade, sen över jobbet, stressen, pressen, hur jag känner mig jagad dygnet runt och hur ångesten sitter i bröstet varje dag på jobbet. Hur jag älskar, älskar mina arbetsuppgifter, älskar att möta människor och få vara ett stöd på vägen framåt. Men att allt runt omkring - arbetsbelastning, stort inflöde, krav - äter på mig. Man orkar hålla det på avstånd ett tag, orkar balansera kraven, men till slut kraschar man och då störtar allt in över en.
Jag gick till jobbet på måndagen. Ångesten i bröstet, jag kände mig inte bra. När jag kom hem kom tårarna igen, känslan av fullständig trötthet, fullständig utmattning. Jag Orkade Inte En Sak Till. Orkade ingenting.
Nu är jag sjukskriven de närmaste 3,5 veckorna. En knapp månad där jag ska få tid att skrapa ihop de delar av mig själv som finns kvar. Fortsätta sova, jag sover 12-13-14-15 timmar per natt. Försöka upprätthålla någon sorts vardag. Göra sådant jag mår bra av. Återhämta mig.
Börja ta de där små stegen tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar