Förresten!

För övrigt vill jag tillägga att det faktum att den här bloggen verkar ha blivit någon sorts depressions/utbrändhetsblogg känns tråkigt. För jag VILL inte vara sån, jag VILL inte att mitt liv ska domineras av det faktum att jag inte orkar och klarar mer än vad jag gör just nu.

Jag vill ju vara jag. Hela jag. Inte bara den utmattade delen. 

En bortkollrad hjärna

Jag har backat. Jag trodde det gick bra, trodde jag mådde betydligt bättre och att det mesta var frid och fröjd och att det bara handlade om att vila ut lite - men ack så fel jag hade.

Det behövdes inte mer än att ha 1-2 saker inbokade på en dag, så kraschade jag igen. Och då var det ändå rätt roliga saker, sånt som jag själv tycker om att göra. Nedstämdheten kom tillbaka, ångestattackerna kom tillbaka och hjärnan verkar ha tagit semester. Jag minns ingenting, känner mig konstant stressad, kan inte tänka, kan inte få fram vad jag menar, kan inte fokusera någon stund, tappar tråden när jag pratar och... ja. Hela hjärnan känns överhettad och bortkollrad.

Så jag läser om samma sida flera gånger i boken, börjar med något därhemma men glömmer bort halvvägs vad jag höll på med och börjar med något annat istället. Går upp på övervåningen för att hämta något, men minns inte vad. Försöker få något gjort, men inget funkar riktigt.

Det slutar oftast med att jag lägger mig i hammocken eller ute på gräset och bara är.

Just nu går inte så mycket annat. 

Ett steg närmare

Det går framåt. Det gör det. Tittar man på mig snabbt, ytligt, kan man tro att allt är bra. Jag pysslar i trädgården. Läser. Grejar hemma. Tar en promenad. 

Samtidigt vet jag ju att det finns där. Stressen, och nedstämdheten i form av en tung klump i hjärtat och magen som håller mig tillbaka. Ibland rusar den fram, påminner mig om sin existens och påpekar högst handgripligt att jag måste ta det lugnt. 

Annars kommer ångesten, tröttheten, tårarna, ledsenheten. 

Men jag försöker hålla det på avstånd, inte gräva ner mig utan försöker sysselsätta mig sådär lagom med bra saker. Saker som ger kraft och styrka. Sånt jag mår bra av. 

För jag tänker att jag kan vila i mina små aktiviteter, vila utan att passiviseras helt. Träna på att vara igång, utan att pressa mig. 

Det får vara min väg framåt. 

Sömn

Jag har svårt att sova. Eller snarare svårt att somna - har jag väl somnat sover jag nämligen som en stock. Och sömn är, som bekant, en väldigt viktig del i att bli frisk från en sådan här krasch. Enligt min läkare finns det tom teorier om att sömn kan bota depressioner.

Så efter några nätter där jag sovit allt ifrån 12-15 timmar per natt (när jag väl somnat)  försöker jag nu gå upp tidigt, så att sömnen skall komma naturligt på kvällarna. Det är dock inte så lätt, när man sovit till efter 12.00 flera dagar i rad (första natten vaknade jag kl 15.15, efter 15 timmars sömn...). Jag tog en mjukstart, och ställde klockan på 10.00 idag. Somnade nämligen runt 01.30 inatt, så jag behövde sova ut men samtidigt inte sova för mycket.

I övrigt känns det som tidigare. Jag känner mig låg, som om någon slängt en filt över mig. Sitter inte och gråter konstant (längre), men är samtidigt inte mitt gamla vanliga jag. Jag ältar fortfarande, oroas, tänker. Jag gör saker hemma, men varje sak tar på krafterna. Är tröttare än normalt. Känner av fysiska symptom.

Det känns som att det kan bli en lång väg tillbaka.

Krasch boom bang

Jag kraschade. Efter en lång höst, vinter, vår där pressen och stressen på jobbet varit konstant, efter att ha signalerat till cheferna om att det är för mycket gång på gång, så kraschade jag.

För jag vet inte vad man ska kalla det annars, förutom att krascha. Det var i söndags, vi var på väg till mina föräldrar och stannade till vid ett köpcentrum på vägen. Jag gick in i en klädaffär, skulle prova ett plagg jag ville köpa. Men det satt inte så bra, passade inte min kroppsform.

Då kraschade jag. Började storgråta i bilen, först över att plagget inte passade, sen över jobbet, stressen, pressen, hur jag känner mig jagad dygnet runt och hur ångesten sitter i bröstet varje dag på jobbet. Hur jag älskar, älskar mina arbetsuppgifter, älskar att möta människor och få vara ett stöd på vägen framåt. Men att allt runt omkring - arbetsbelastning, stort inflöde, krav - äter på mig. Man orkar hålla det på avstånd ett tag, orkar balansera kraven, men till slut kraschar man och då störtar allt in över en.

Jag gick till jobbet på måndagen. Ångesten i bröstet, jag kände mig inte bra. När jag kom hem kom tårarna igen, känslan av fullständig trötthet, fullständig utmattning. Jag Orkade Inte En Sak Till. Orkade ingenting.

Nu är jag sjukskriven de närmaste 3,5 veckorna. En knapp månad där jag ska få tid att skrapa ihop de delar av mig själv som finns kvar. Fortsätta sova, jag sover 12-13-14-15 timmar per natt. Försöka upprätthålla någon sorts vardag. Göra sådant jag mår bra av. Återhämta mig.

Börja ta de där små stegen tillbaka.